I takt med att våra matvanor förändras så förändras även jordbruket, och när jordbruket förändras får detta konsekvenser för miljön, såväl lokalt som globalt.
När Carl von Linné på 1700-talet importerade kvävefixerande baljväxter som klöver och lusern till Sverige gjorde han det möjligt att odla djurfoder på åkermark. Växterna tillförde kväve till marken, och året därpå kunde bönderna odal säd på åkern, som gav bättre avkastning efter att ha gödslats med de kvävefixerande växterna. Det blev därför inte bara möjligt utan även önskvärt att odla grovfoder till djuren på den värdefulla åkermarken, istället för att som tidigare använda hö från näringsfattiga ängar som djurfoder. När vallodling kom att ingå som en del i växtföljden inom växelbruket ökade avkastningen av andra grödor.
Vallodlingens fördelar
Att odla vall, alltså sådana växter som djuren äter, är mer miljövänligt än att odla spannmål eftersom jorden aldrig ligger bar, och mindre mängd närsalter därför kan läcka ut. Dessutom odlas flera olika växtarter samtidigt, vilket ökar den biologiska mångfalden och minskar behovet av bekämpningsmedel. Framför allt är vallodlingen viktig för det ekologiska jordbruket, då man klövern tillför kväve till marken och gör att man inte behöver använda konstgödsel.
Kväve och övergödning
I och med att användningen av konstgödsel minskar läcker inte lika mycket kväve ut i närliggande vattendrag, och därigenom minskar även övergödningen. Dessutom kan kväveläckage förorena grundvattnet, vilket är extra allvarligt om grundvattnet används till dricksvatten. Kväve kan även avdunsta i gasform som ammoniak, för att sedan föras tillbaka till jorden med nederbörden, vilket bidrar både till försurningen och till övergödningen. Vilken gröda som odlas påverkar också kväveläckaget, då olika grödor tar olika lång tid på sig för att mogna och därför tar upp näring under olika lång tid. Odlingssystem med potatis och grönsaker läcker ofta mycket kväve, då de har kort upptagsperiod och ofta odlas på ”porösa”, sandiga jordar