Hundavel har alltid handlat om att ta tillvara olika hundars olika instinkter och skapa olika hundar utifrån detta. Utifrån skillnader i fysik, temperament med mera har man på så sätt fått fram olika hundraser, lämpade för olika ändamål.
Detta är kanske allra tydligast om man studerar jakthundar. Både den långbenta borzoien och den kortbenta taxen är jakthundar, men inriktade på helt olika villebråd. En tax har korta ben för att kunna ta sig ned i ett gryt, medan borzoien användas vid jakt på vargar i Ryssland. Andra hundraser har utvecklats för jakt på så skilda villebråd som björnar, småfåglar, harar och annat småvilt eller lejon. En speciell kategori är den norska lundehunden, som användes vid jakt på lunnefågel och som har en rörlighet som skiljer sig från andra hundraser.
Till skillnad från jakthundar har vallhundar som uppgift att hålla reda på betande kreatur som får, getter och nötkreatur. I början var vallhundarna stora för att kunna avskräcka vargar, men med tiden utrotades vargen i stora delar av Europa. Då behövde vallhundarna inte vara lika stora längre, och aveln kunde inriktas på att få fram arter med mer förfinade egenskaper, för att exempelvis hjälpa till vid avskiljning av djur. Ett exempel är de samiska raserna av renhundar.
Hundar har ett naturligt flockbeteende och en medvetenhet om revirets gränser. Detta är egenskaper som människor tidigt såg ett värde i, och de tog därför hjälp av hundar för att vakta sina boplatser. Idag finns ett stort antal raser av vakthundar, och en del av dessa raser är mycket gamla.